18 oktober 2009

Jo, jag lever och finns kvar - fast det är höst


Nu var det oerhört länge sedan jag skrev. Kanske la jag av samtidigt som motivationen och inspirationen försvann.

Året har varit präglat av diverse motgångar på det privata planet. Maken har mått dåligt länge, och även om han nu fått hjälp så har det inte märkts någon större förbättring än så länge.

Själv har jag därmed varit i total avsaknad av motivation för att ta tag i min egen situation, utan har istället fokuserat på att hålla ihop hem och familj. Konsekvensen är att jag är klart större nu än i våras. Känns inte det minsta kul. Det ökar ju bara på deppigheten!

Trots allt hoppas jag på att inom en snar framtid hittar någon form av motivation igen, så att jag sakta men säkert kan krympa. Vi har ju trots allt en resa att se fram emot i juni nästa år. Det blir Rhodos igen, samtidigt som den underbara familjen Stålbrand, som visat sig vara härliga vänner! Sedan vi träffades på Rhodos förra året har de besökt oss på sportlovet, vi dem på sommarlovet och nu på höstlovet kommer de till oss igen. Ser verkligen fram emot det. Det funkar så bra på alla plan mellan alla i familjerna, och trots att vi är 10 personer som samsas om ett hus märks det knappt...
Lovar att jag ska skriva mer någon annan dag, men nu ska jag fixa fika till 5 killar.
Kramar till er alla!